Icke-våld är en självklarhet

Text Publicerad: 2001-07-27, Göteborgsposten (Då utan bilder)

Polis och tårgas kan inte förhindra toppmötesvåldet

Framtida demonstrationer är en realitet. Vi kommer aldrig tillrätta med våldsamheterna genom mer polis och mer tårgas. I stället är det bästa sättet att minska våldsamheterna att ungdomen ser konkreta tecken på att fattigdomen minskar och att fler människor får möjlighet till anständigare liv, skriver Hans Abrahamsson.

Våldsdramatiken som präglat toppmötena från Seattle till Genua aktualiserar gamla frågor om politiska mål och medel - speciellt för de nya sociala rörelserna. Efter EU-toppmötet har Bror Perjus kritiserat Attac för samröre med Göteborgsaktionen och deltagande i dess EU-kritiska demonstration.

Han har också avgått från Attac Sveriges gemensamma arbetsgrupp då han ogrundat anser att Attac inte bara varit otydlig i sitt avståndstagande från våldsverkarna utan även uppträtt alltför EU-kritiskt och anti-globalistiskt. Han menar att Attac genom sin strävan efter en konfrontativ dialog och samarbete med den systemkritiska rörelsen har gått vilse. Men frågan är om det inte är terrängen på den politiska arenan som förändrats.

Gamla politiska kartor räcker kanske inte längre till. Som Perjus vet är Attac entydigt mot våld. Det var också Göteborgsaktionen. Hela förberedelsearbetet med de olika nätverken, kommunen och polisledningen - den så kallade Göteborgsmetoden - gick ut på att undvika våld.

Det blir speciellt viktigt att slå fast dessa ickevåldsprinciper för en rörelse som, genom sin franska förkortning, kommit att kallas Attac. Den pedagogiska utmaning detta medför har fått föreningen till att skriva in dessa självklara principer i sina stadgar. Attac är också emot det nyliberala projektet och det utanförskap som detta skapar, oavsett om det är på regional eller global nivå. Vi är för en annan värld där så många som möjligt blir delaktiga och kan leva anständiga liv. Vi vill därtill verka för att toppmöten mellan länders beslutsfattare ska kunna äga rum fredligt och att möjligheter skapas för att låta fattiga länder och folkrörelser framföra synpunkter på vår globala framtid.

Göteborgsmetoden möjliggjorde de största demonstrationer som vi sett på länge. Dessa var helt fredliga folkfester. Över 20 000 gav sig ut på gatorna för att deltaga i det politiska samtalet. I Fritt forums regi genomfördes ett hundratal seminarier och kulturella aktiviteter. Dialogen mellan folkrörelserna, regeringen och EU-företrädare blev unik - aldrig tidigare har EU lyssnat till och samtalat med vanligt folk under pågående möte. Göteborgsmetoden möjliggör den historiska vändpunkten för stängda toppmöten.

EU-toppmötet blev inte heller ett misslyckande för Attac. Attac ska ses som en framväxande medborgarrättsrörelse för en globalt hållbar utveckling vars tillblivelse, organisation och aktion bygger på moderna politiska nätverk.

Vår uppgift blev därför att bygga en bro mellan olika rörelser i stället för att hävda vår profil. Det handlar om att skapa förutsättningar för folk- och opinionsbildning kring de globala ödesfrågorna, att föra samman engagerade samhällsmedborgare och underlätta utformandet av en alternativ, mer bärkraftig politisk strategi. För att klara det blir till exempel fackföreningar och kyrkor en naturlig samarbetspartner för oss, men det räcker inte.

För att möjliggöra dialog och undvika våldsam konfrontation blev samarbetet med de nya systemkritiska, sociala rörelserna viktigt. Ty det är inom dessa som de ungdomar finns som är förtvivlade över världens tillstånd och över partiernas och fackföreningarnas handlingsförlamning. Det är de som samlas i tiotusentals för att genomföra stora och fredliga demonstrationer.

Sprängkraften ligger i ungdomens vanmakt - deras behov av resultat möts av det ena tama toppmötet efter det andra. Känslan av att det händer för lite och för sakta ger utrymme för eventuella våldsverkare att komma till tals. Krigsdramatiken tar överhanden.

 

 

Att hävda att det saknas orsaker till det politiska våldet leder fel. Att ta avstånd räcker inte. Våldet kan inte accepteras men vi måste komma tillrätta med de bakomliggande orsakerna. Gränsen ligger fast och var den går är odiskutabelt. Vad det handlar om är att få så många som möjligt på rätt sida. Vi måste därför fortsätta samtala kring dessa frågor och tålmodigt inbjuda så många som möjligt att deltaga.



Den konfrontativa dialogen är ett viktigt medel för att ersätta våldet med ett politiskt samtal. Dialogen kallas för konfrontativ då syftet inte är att uppnå samförstånd och sopa bort problemen. I stället handlar det om att synliggöra hur olika aktörer ser på problemen och vari meningsskiljaktigheter består. Det handlar också om att identifiera sammanfallande intressen och områden där gemensamma lösningar kan finnas. Då syns det politiska manöverutrymmet - gränserna för det möjliga och ett samtal om hur dessa kan överskridas kan inledas. En alternativ politik kan bara utformas genom att den rådande ordningen konfronteras och tvingas formulera sina bakomliggande värderingar och prioriteringar.

På samma sätt som den konfrontativa dialogen blir ett icke-våldsmedel för motstånd mot det nyliberala projektet blir också EU-projektet ett medel på en annan nivå. Men paradoxen finns där. Medan å ena sidan EU utgör nyliberalismens spjutspets kan det å andra sidan bli det effektivaste sättet för att bekämpa nyliberalismen. Därför vill inte Attac ta ställning för eller emot. Att vara EU-kritisk är inte samma sak som att vara EU-negativ. Kritik behövs för att EU-projektet ska få rätt inriktning.


Vi är inte heller emot globaliseringen. Liksom EU är den en realitet - den går inte att önska bort. Men bägge projekten går att förändra. En bättre politik för global utveckling måste till. Det handlar om att begränsa valutaspekulationer. Det handlar om skuldavskrivning. Och det handlar om regelförändringar så att handeln mellan länder kan öka och bli rättvisare. Såväl Europa som själva globaliseringen måste bli globalare - mer öppna och tillgängliga.

Framtida demonstrationer är en annan realitet som inte heller kan önskas bort. Vi kommer aldrig tillrätta med våldsamheterna genom mer polis och mer tårgas. Det bästa sättet är att ungdomen ser konkreta tecken på att utvecklingen går åt rätt håll - att fattigdomen minskar och att fler människor får möjlighet till anständigare liv. Hur väl Attac lyckas bidra till att skapa en arena för politiska samtal och därmed minska utrymmet för eventuella våldsverkare beror därför också på beslutsfattarnas politiska vilja och förmåga att komma tillrätta med de globala ödesfrågorna.

Hans Abrahamsson, Fredsforskare vid Göteborgs universitet .

(Redaktionen informerar Läs omHans Abrahamssons engangemang i Attac  i GU journalen )